Håkan på Gröna Lund
"Här sitter jag i östra Sverige och njuter av mitt sommarlov genom att ha en kort semester här borta. Jag vet inte hur många mil jag är hemifrån, men jag saknar inte hemmet. Vi vet allihop att det är skönt att åka bort. Jag tänkte skriva ännu ett inlägg om Håkan Hellström. Igår antog han nämligen Gröna Lunds scen."
Så inledde jag artikeln om Håkans framträdande på Grönan, för några dagar sedan då jag faktiskt var på semester och befann mig i Södertälje. Men som sagt, jag var på semester och ansåg "det här behöver jag inte skriva nu" och satte mig och kollade på fotbollen istället. Timmarna gick och nästa dag skulle jag och Sophie tillbaka till vandrarhemmet i Stockholm. Men nu ska ni få läsa om hur det var den där fredagen den trettonde på Gröna Lund.
Dagen innan fredagen hade blivit en lång dag, då vi landade på Stockholms mark och var uppe länge. Det innebör sovmorgon och lunch på Åhlens. Med hjälp av en privat guide tog vi oss till Djurgården (det är strejk på båtarna).
När vi kom innanför Gröna Lunds portar gick vi mot scenen, där några få satt och väntade i något som för dem måste ha varit en evighet. Vi själva tog oss en tur i spökhuset, men efter det var vi också en av dem som väntade. Vi väntade, väntade och väntade. Frågan om Håkan Hellström är lika bra i Stockholm som han är i Göteborg snurrade i mitt huvud. Jag har själv bara sett popkungen på hemmaplan och jag har aldrig behövt bli besviken. Något jag upptäckte var att Grönans scen är mindre än Lisebergs, vilket också gör att platsen för publiken är mindre. Skulle Håkan få plats att springa runt och hoppa på scenen? Skulle publiken få plats utan att dö av värmeslag och trängsel?
Håkan körde igång med låten "Tro och tvivel", publiken var peppad och han likaså. Han log och skrattade och sjöng rakt ut mot oss -precis som vanligt. Kanske är stockholmarna svårflörtade eller så går Håkan inte hem alls lika mycket hos dem som hos oss. En konsert är bra när artisten är bra och när publiken nästan är bättre. Ska artisten behöva ge kommandon för att publiken ska släppa loss och hoppa? Att man i stockholm rör på fötterna och svänger på höfterna verkar vara en lögn. När de väl började hoppa, hoppade de så nära att det kändes som om dem ville rövknulla en. Ursäkta ordvalet.
Back to the subject. Publiken må ha varit väldigt dålig för att ha varit en Håkan Hellström-konsert, men Håkan var full av energi som vanligt. Man kan inte påstå att han har hållt en dålig konsert, man kan bara påstå lite så där naivt att han är bättre här. Förvånadsvis avslutade han inte med "Vi två, 17 år" utan med "Det är så jag säger det", vilket var synd.
Efteråt åkte vi trötta hemåt, sjungandes på "Nu kan du få mig så lätt" och "Känn ingen sorg för mig göteborg."
- mahlin
Så inledde jag artikeln om Håkans framträdande på Grönan, för några dagar sedan då jag faktiskt var på semester och befann mig i Södertälje. Men som sagt, jag var på semester och ansåg "det här behöver jag inte skriva nu" och satte mig och kollade på fotbollen istället. Timmarna gick och nästa dag skulle jag och Sophie tillbaka till vandrarhemmet i Stockholm. Men nu ska ni få läsa om hur det var den där fredagen den trettonde på Gröna Lund.
Dagen innan fredagen hade blivit en lång dag, då vi landade på Stockholms mark och var uppe länge. Det innebör sovmorgon och lunch på Åhlens. Med hjälp av en privat guide tog vi oss till Djurgården (det är strejk på båtarna).
När vi kom innanför Gröna Lunds portar gick vi mot scenen, där några få satt och väntade i något som för dem måste ha varit en evighet. Vi själva tog oss en tur i spökhuset, men efter det var vi också en av dem som väntade. Vi väntade, väntade och väntade. Frågan om Håkan Hellström är lika bra i Stockholm som han är i Göteborg snurrade i mitt huvud. Jag har själv bara sett popkungen på hemmaplan och jag har aldrig behövt bli besviken. Något jag upptäckte var att Grönans scen är mindre än Lisebergs, vilket också gör att platsen för publiken är mindre. Skulle Håkan få plats att springa runt och hoppa på scenen? Skulle publiken få plats utan att dö av värmeslag och trängsel?
Håkan körde igång med låten "Tro och tvivel", publiken var peppad och han likaså. Han log och skrattade och sjöng rakt ut mot oss -precis som vanligt. Kanske är stockholmarna svårflörtade eller så går Håkan inte hem alls lika mycket hos dem som hos oss. En konsert är bra när artisten är bra och när publiken nästan är bättre. Ska artisten behöva ge kommandon för att publiken ska släppa loss och hoppa? Att man i stockholm rör på fötterna och svänger på höfterna verkar vara en lögn. När de väl började hoppa, hoppade de så nära att det kändes som om dem ville rövknulla en. Ursäkta ordvalet.
Back to the subject. Publiken må ha varit väldigt dålig för att ha varit en Håkan Hellström-konsert, men Håkan var full av energi som vanligt. Man kan inte påstå att han har hållt en dålig konsert, man kan bara påstå lite så där naivt att han är bättre här. Förvånadsvis avslutade han inte med "Vi två, 17 år" utan med "Det är så jag säger det", vilket var synd.
Efteråt åkte vi trötta hemåt, sjungandes på "Nu kan du få mig så lätt" och "Känn ingen sorg för mig göteborg."
- mahlin
Kommentarer
Trackback
