MUSICSTREAM

För någon dag sedan gjorde en av mina vänner sig besväret att lägga ett paket på posten, som skulle komma i lagom tid till min födelsedag. Idag dunsade paketet ner i brevlådan, och snart låg DVD:n Sid and Nancy i min hand. Det här är en film jag alltid har velat se, eller ja, så länge jag älskat Sex Pistols och så länge som jag vetat om att den här filmen faktiskt existerar.

Först och främst är det viktigt att veta vilka Sex Pistols är/var, vad Sid hade för roll och vem Nancy var, innan man ser den här filmen. Det här är ingen film för de ovetande. Så en snabb genomgång: Sex Pistols startade punken och är mest kända för låtarna God save the Queen och Anarchy in the UK. Sid Vicious (som såklart egentligen hette något helt annat) var bandets basist och känd som rebellen himself, dock har det alltid funnits en "mammas pojke" bakom Sid. Nancy sägs ha varit prostituerad eller groupie (beror på källor) och blev Sid's flickvän. Efter Nancy's död kom läkare fram till att Nancy var schitzofren. För att läsa mer om Nancy rekomenderar jag boken Inte som andra döttrar.

Jag har verkligen längtat efter att se den här filmen i så lång tid att mina förväntningar var skyhöga. Manusförfattaren har fått med det viktigaste runt Sid och Nancy, men tycks ha missat lite väl mycket om Sex Pistols. Sex Pistols görs till vilket band som helst, men för helvete, de är legender. Jag vet inte om det beror på manusförfattaren eller regissören, för jag tror inte att det är något fel på skådespelarna (Gary Oldman och Chloe Webb), men filmen känns inte äkta. Det känns som om det är en helt påhittad story, vilket det inte är. Och visst vet man inte om Sid faktiskt dödade Nancy, det är bara de få bevis som har tytt på det. Så varför spelar man in en sådan scen? Dessutom ser man inte Nancy's schiztofreni (hastiga humörsvängningar, värre än pms) så väl som jag hade velat. Jag antar att ni har hört Sex Pistols låtar, och ni vet att de låter skramliga på något vis och att det inte bara beror på musiken utan även sjuttiotalets ljudtekniologi. Ni som även har sett live-dvd:er eller -klipp med Sex Pistols vet vad jag pratar om. Men i den här filmen blev allting så modernt. Visst var det ingenting om datorer och tv-apparaterna var ju inte direkt Widescreens, men ska man försöka efterlikna något och fortfarande vara kvar i samma årtal får man ju faktiskt ta och tänka på småsaker som ljud, i alla fall om det handlar om musik!
Heller tror jag faktiskt inte att Johnny Rotten och de andra hatade Sid. Visst hade Sid sina heroinproblem, och visst kunde han inte spela även om han trodde det, men jag tror inte att de hatade honom så mycket som filmen får en att tro.


MOJO: What was that young Sid Like?

"Bags of fun. The sweetest nature, just a goofy, goofy kid. Nothing was sacred to Sid, everything had to be ribbed. Everything. And he was a great mimic. But then he'd have his ridiculous Dave Bowie Is God moments, where you weren't allowed to laugh at Dave Bowie "because he's God."[...]And I miss him. And tears will come to my eyes when I think about that poor sod. Oh, my God... he would be such great fun for me these days. He's someone that I know that I would always be able to go, "What have you been doing wrong lately, Sid?""
Johnny Rotten, Mojo 176 July 2008

Problemet med filmen är att den vrider till sanningen lite, den sanning som är min uppfattning (som jag har fått av böcker, musiken, live-dvd:er osv). Ändå rekomenderar jag den här filmen för er Sex Pistols-fans. Även om jag är kritisk mot den här filmen älskar jag den ändå!

Andra Sex Pistols-rekomendationer:
[DVD] The filth and the fury - a sex pistols film (directed by Julien Temple)
[Bok] The art of dying young:  vicious (Mark Paytress)
[Bok] Sex Pistols -the inside story (Fred och Judy vermorel)